Förlåt att jag inte har bloggat.
Allt väldigt kortfattat:
? skolan har börjat
? någon ny random unge som inte kan prata har börjat i min klass.
? rättegång i september.
? flyttar i september.
? this is us på onsdag.


Här får ni bilder.

Kär, så enormt jävla kär.

Du sitter vid ditt skrivbord. Du har suttit där flera gånger. Du vet att det är dags att försvinna. Du har sagt det till dig själv flera gånger. Men den här gången vet du att det är på riktigt.
Du är trött, väldigt trött. Dina föräldrar gjorde dig sur. Som om skolan inte var dålig nog idag? Du tänker hämta repet. Eller kniven. Eller pistolen. Eller vad som helst som du väljer att använda. För du är så desperat för att lämna världen. Du är redo. Du tänker på det som en tävling. Den första som är död, är den som vinner.Det är den perfekta tiden. Du är ensam hemma. Du är redo. Om du inte gör det nu, så kommer du att hata dig själv mer. Istället för att hämta penna och papper hämtar du videokameran och en stol. Du ställer dig på stolen. Du bestämmer dig för att använda repet. Du knyter repet i fläkten i taket. Du känner att det är på riktigt nu. Du knyter repet runt din hals. Du sätter på videokameran, du mumlar några ord och säger:
"Mamma, pappa, jag är ledsen. Jag vet inte varför jag är ledsen, men jag är det. Jag kan inte göra det här längre. Jag vet inte vem jag är längre. Jag har förlorat mig själv, jag vet inte hur jag ska hitta vägen tillbaka. Jag älskar er båda, snälla säg till mina släktingar att jag älskar dom med. Var starka. Vi ses snart."
Du säger förlåt till alla du kan tänka på, till och med dig själv. Du är ledsen för att du inte är stark längre. Du är ledsen för att du sätter dina föräldrar i så mycket smärta.
Du sätter ner ena benet från stolen. Stänger av videokameran. Så fort du ser att det slutar lysa och att kameran är avstängd så.. är du också borta. Rummet är fyllt av tystnad. Du är död, allt är över. Det finns ingen väg tillbaka. Du behöver inte leva i smärta längre.
Dina föräldrar är hemma nu. Dom ropar ditt namn som dom alltid gör. Men du svarar inte. Dom blir oroliga och går upp till ditt rum. Dom antar att du sover eller att du duschar. Din mamma öppnar dörren till ditt rum. Hon skriker och hamnar i chocktillstånd.
Din pappa gråter, han gråter aldrig. Han springer och hämtar telefonen och ringer efter polisen. Han kämpar med att få fram orden: min..dotter.. har tagit.. självmord.
Din lilla syster springer och kramar din pappa direkt efter att han har lagt på. Din lilla syster gråter jättemycket. Hon är liten men hon förstår att du aldrig mer kommer att komma tillbaka. Allt är över. Polisen kommer tillslut. Dom tvingar ut dina föräldrar ur ditt rum och säger åt dom att sätta sig i vardagsrummet. Dom täcker din kropp, tar ut dig ur rummet. Precis sådär. Du är borta, du är död. Du kommer aldrig tillbaka.
Det har gått två veckor. Din mamma tittar fortfarande ut genom fönstret mer än halva dagarna. Din syster har inte gått till skolan än. Och din pappa jobbar för att betala DIN begravning. Efter ett tag får dom styrkan att gå in i ditt rum. Repet ligger på samma plats, videokameran är fortfarande kvar på bordet. Dom vågar inte titta på videon, ingen kommer någonsin få se den. Dom bäddar din säng, precis så som du gjorde varje morgon innan du gick till skolan. Dom stängde din dörr, och den förblev stängd.

Minns du tjejen som var din labbpartner? Hon skär sig själv varje morgon. För hon tror att det är hennes fel.
Minns du killen som råkade fälla dig och inte vågade le och säga förlåt? Han är självmordsbenägen och tror att om han bara hade gett dig ett leende så hade du varit i livet nu.
Minns du läraren som sträng mot dig den dagen? Hon sa upp sig för att hon inte trodde att hon kunde lära ut något mer.

Du spelade den lyckligaste flickan i världen. Men när du låg i sängen på kvällen så bröt du ihop. Du är borta nu, du är död. Din mamma gråter fortfarande varje kväll. Din pappa är inte lika stark som han var förut & din syster kommer aldrig att få växa upp med dig vid sin sida.
Allt du behövde var ett leende, allt som behövdes för att visa dig att det kommer att bli okej.

Folk brydde sig om dig då, och kommer alltid att göra. Du var bara för upprörd för att inse det. Du trodde att ingen brydde sig. Men sanningen är, att fler människor brydde sig om dig än vad du någonsin kunde gissat.

Förlåt att bloggen är ganska off för tillfället :c

Men jag jobbar faktiskt på min andra låt nu! :)

Annars, är väl läget helt okej. Är hemma idag, för jag kände att jag verkligen inte orkade med skolan idag. Så jag sjukanmälde mig och gick och la mig igen :)

Idag ska jag nog vara med en kompis, om hon nu kan :)

Och imorgon pallar jag mig iväg till Karlstad för och träffa William! :)

"Några av oss hör, några av oss ser. Några av oss vet att en del av det dom säger är lögner."